Världen skaver i mig.

Jag försöker ta in men inget får plats. Försöker förstå men det går inte. Inslag på rapport, artiklar på aftonbladet, hetsiga diskussioner över middagsbord och så plötsligt pray for Paris över exakt hela min Facebooksida.

Och det skaver i mig.

Vi säger att det inte ska vara skillnad på folk. Men vet ni? Sedan kriget startade i Syrien har uppskattningsvis över 250 000 människor dödats(har ägnat nästan hela min lördag åt att leta efter fakta ang detta men det kan givetvis misstämma). Och jag har hittils inte sett en enda syrisk flagga på en enda profilbild.
Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte ens hur den ser ut.

Missförstå mig inte nu. Jag mår illa över vad som har hänt i Paris. Det är inte där det sitter. Det är en direkt vidrig handling som får det att göra ont i kroppen. Men samtidigt så utsätts civilbefolkningen i Syrien för liknande brott varje dag utan att de får ett enda pray for syria spritt i sociala medier. Utan att nyhetskanaler på tv ägnar hela dagar och dygn åt sändningar där de vänder ut och in på varenda detalj.

Och det har förmodligen att göra med att det nu sker så nära oss. Inget konstigt med det men på något vis känns det så oerhört svårt att greppa ändå. Varför är det så viktigt för oss att visa att vi bryr oss nu? Är det för att det är lättare att ta in när allt det hemska kommer så himla himla nära? Ja, kanske.

Men världen skaver i mig och jag vet inte vad jag ska göra för att det ska kännas bra igen. Vet inte vad jag vill säga med den här texten för jag är så vilsen i det här.
Hur gör vi världen till en bra plats att leva i?