Idag har jag varit ledig och vad som skulle bli en lugn dag hemma med Nemo blev en överjävligt jobbig dag med Nemo.

Men den började bra. Den började med mys och långfrukost i soffan. Sen kom morgonpromenaden och allt ont med den.

Vi var nästan hemma när en kamphund kom och attackerade Nemo. Bet sig fast i örat och vägrade släppa. Drog och drog och släppte inte. Det var jag och tjejen som hade hand om hunden men det gick inte att få bort den. Två personer till kommer och hjälper men den släpper inte. Nemo skriker, varje gång gör det ont i hela jävla kroppen och jag hör mig själv bara skrikgråta nej nej nej. 

Så till sist kommer en kille som brukar vakta hunden ibland, får bort den på en gång och jag är ett vrak. Gråter och kramar Nemo och försöker se hur ont han har. Om hans öra ens sitter kvar. Det gör det helt mirakulöst nog och han verkar knappt ha ont. Han är skakad men har klarat sig väldigt, väldigt bra.

Ringer till Tobbe. Åker upp till Djursjukhuset och de snabbundersöker i väntrummet. Ser bra ut. Efter ett par timmar kommer vi in och det är ett jack i örat. Vågar andas ut lite. 

Hunden som sprang mot Nemo var kopplad. Den var kopplad och hade slitit sig loss. Jag tänker att det kan helt ärligt hända vem som helst. Men den här jävla maktlösheten när någon man älskar av hela sitt hjärta skriker i panik och det inte går att få bort det som orsakar smärtan vill jag aldrig mer känna. Det var det vidrigaste jag varit med om någonsin. Jag är så otroligt glad över att Tobbe och Linda fostrade en så otroligt stabil hund som Nemo. Så otroligt glad att det gick bra. Och så otroligt jävla tacksam att den här fyrbenta, håriga, kärleksfulle, knäppa glädjespridaren finns i mitt liv.

Det här är en bild på när han hjälper mig att tvätta. Lilla skruttis.